Watch me die [15+]~
Watch me die, one more time
Prolog
Jag tittade på den änglalika personen framför mig. Hans ömhet, hans vänlighet emot mig speglades i hans ögon, när han med ett vakande öga titta på mig, från andra sidan trottoaren. Hans bleka hy reflekterades i det svaga ljuset från lyktstolparna. Hans otroliga vackerhet gjorde mig svimfärdig. Men för att känna hans kalla läppar emot mina var jag tvungen att kunna stå upprätt.
Med långa, graciösa steg gick han fram emot mig. Han stannade tillräckligt nära för att jag skulle kunna höra hans hjärta slå i tystnaden. Han lyfte ena handen för att stryka bort hårslingan som envist låg emot min kind. Jag tittade upp i hans perfekta bruna ögon och rodnade när han log emot mig.
-Jag älskar dig.
Hans röst var låg, men allvarlig. Han böjde sig ner och jag ställde mig på tå, för att kunna kyssa hans kalla läppar lika graciöst som han. Han var mycket längre än mig och det fick sina konsekvenser. Men jag älskade honom mer än själva livet. Jag visste att jag egentligen inte var värd honom. Han förtjänade så mycket bättre. Men inget av det spelade någon roll nu. Han var min och jag var hans, in i evigheten.
Han höll mig i handen medans han körde den svarta sport bilen. Jag tittade på honom, mötte hans blick och log. Jag var så lycklig, jag ville aldrig att detta underbara ögonblick skulle ta slut. Jag vände blicken mot vägen när vi körde in i en skarp sväng. Ljuset som slog emot mig när vi var i mitten av kurvan var bländande. Nästan brännande, i mina ögon. I samma sekund som Bills släppte taget om min hand och slängde sig åt sidan, förstod jag att strålkastarna var för nära. Bilen var för nära och vi skulle aldrig klara oss ur situationen levande. Jag visste det. Jag grep panikslaget till i Bills arm och såg livet spelas upp på snabbspolning innanför min ögonlock. I samma sekund som jag tittade på Bills panikslagna ansikte, en sista gång, kraschade vi in i bilen framför oss. Luften drogs ur mina lungor och någonting pressades emot min taniga kropp. Hjälplöst och skräckslaget drog jag efter andan, medans jag hörde Bills panikslagna skrik om att inte ge upp. En sista gång kände jag hans kalla läppar pressas mot min panna, hans kalla händer som försökte rädda mig från ett grymt öde och en sista gång såg jag hans underbara bruna ögon innan mörkret drog in mig till ljuset. Ljuset, där allting var vackert, det vackra ljuset och inte de ljus som nu betydde plågsamhet.
// kommentera? Den kommer postas på thf.
